Ett boende i lyxklass

Nedför berget i nationalparken och ut på i ett plattare landskap. Knappt två timmar till storstaden och sceneriet utanför bilfönstret ändras igen. Nu börjar landgårdarna avlösa varandra och på fälten ligger mängder med hörullar (har du passerat den svenska landsbygden någon gång så vet du vad jag menar). Kurr, kurr dags för mat. Vi stannar cirka en timme från Washington i en liten småstad som heter Warrenton. Några mackor på den lokala Subway-butiken blev skörden den här gången.

Via motorvägen tog oss nu vidare in mot Washington och med ungefär en halvtimme kvar så blev känslan av storstad mer påtaglig nu handlar det inte om slingriga bergsvägar utan fyra filer i vardera riktingen. Och vips i horisonten dyker pinnen Washington monument upp. Trafiken tätnar och det känns lite lagom ovant att ratta bil i rusningstrafik. På bägge sidor om oss ser vi nu en mängd byggnader och parker som man tidigare bara sett på tv.

Vi styr efter gps:en ut på Pennsylvania avenue, jag missar en högersväng och vi får ta ett varv runt kvarteret för att komma rätt. Landar framför dörren på Washington Court, New Jersey ave, och Tyrone tar emot oss. (ja att han heter det får vi ju reda på lite senare). Väskor packas ur och in i receptionsområdet det bar. Att det här är ett boende av en helt annan kaliber än vad vi varit vana vid hittills står snart klart. Här får man stoppa dollarsedlar i bröstfickan på folk både till höger och vänster. Någon bär väskan, en annan öppnar dörren till rummet. Som svensk är man lite ovan att tipsa hit och dit.

Uppe på tionde våning bor vi nu. Med fönster ut mot gatan, kan man tänka sig - inte illa.

Själv har jag nu blivit bra kompis med Tyrone vid dörren. Han gillar min hatt skarpt och då gillar jag honom tillbaka. Jag gillar honom så mycket att han får testa min hatta. Jag tror det här är någon sorts manlig bonding.