Jag längtar till Italien...

...inte för att jag inte trivs här, men när det kommer till det här med mat så blir längtan till "det gamla landet" lite starkare än vanligt. Inledningsvis känns det som en kul grej med alla dessa kedjor som levererar precis vad man förväntar sig; man behöver aldrig bli överraskad, varken positivt eller negativt. Personalen är genomtrevlig (tills man missar att ge rätt procentsats i dricks). För en kropp som i vanliga fall har ett minimalt intag av socker känns det efter en vecka som om jag har börjat utsöndra sockerkristaller, en söt smak vilar i gommen mellan måltiderna. Det är då tankarna på en frukost i Italien smyger sig på mig; en liten rustik bar vid en soldränkt piazza, en panini med bara prosciutto crudo, en riktig capuccino och ett glas mineralvatten MED bubblor (det sistnämnda har inte gått att finna på någon servering innan vi nått Washington), allt serverat med ett kärvt leende från mannen som faktiskt äger stället (och inte 1.400 likadana över hela landet).

Lite mindre fett, socker och ett större inslag av personlighet efterlyses - det måste inte vara perfekt för att vara perfekt.
//S