lördag 11 juli 2009

Bye bye Folly Beach, hello Sweden

Nu har vi checkat ut och lamnat Folly Flamingo. En liten tar i ogonvran men det ar inte mycket att gora at. Hemresan narmar sig med stormsteg. Kom just hem till Johan och har blir vi kvar en timme eller sa innan det ar dags att ta sig till flygplatsen. Och som alltid sager vi "pa aterseende" och inte "farval". Hoppas du som har foljt var resa har tycker att det varit minst lika trevligt som for oss som gjorde sjalva resan. Nu sager vi Bye, bye Charleston och Hello Sweden. Om typ 12 timmar ar vi tillbaka i Sverige. (ber om ursakt att texten saknar a, a och o men jag anvander Johans amerikanska tangentbord)

(Linna, Elias, Sofia, Johan, Jesper och Micke på Charlestons flygplats straxt innan planet skulle ta oss till Atlanta)

Over and out.

Micke och familjen

På tå för kunderna

På fredagsförmiddagen hade Linna och jag bestämt oss för att unna oss lite pedikyr hos Michelles Spa. Lite förvånade blev vi när det visade sig vara en man i övre medelåldern som skulle hjälpa oss. Vi placerades i varsin skön fåtölj med fötterna i bubbelbad. Sen vidtog filning, massage och vaxning. Det hela avslutades med nagellack. En dryg timme senare gick vi därifrån med en liten känsla av lyx och tånaglar som såg ut som godis.

Myskväll på verandan - en perfekt avslutning

Ikväll hade vi kommit fram till den punkt på semestern som känts så avlägsen, sista middagen. I väntan på att Johan, Jenifer och lille Antony kom ner till oss på Folly gick de vuxna för att ta en after beach-drink på Snapper Jacks takterrass. Mums.

Middagsgästerna dök upp vid 8-tiden och med sig hade dom kött, scampi - och som en extra bonus - krabben från jättekrabba. Till detta serverades potatishalvor vi kört i ugnen och en stor bunke med sallad. Öl och läsk att dricka. Efterrätt? Japp! Det blev ett par kartonger Ben och Jerry-glass såklart.

En sista kväll kan lätt bli lite ledsam och sentinmental men så blev det inte i kväll. Klart att det känns lite trist att hemresan är nära men med en sån här avslutning känns det lite lättare. En myskväll hemma på verandan - en perfekt avslutning helt enkelt.

Gunburagare


Till lunch idag blev det burgare. Men inte vilken burgare som helst utan något som vi valt att kalla Gunburgare. Det här kan kanske kräva en förklaring. Det hela handlar egentligen om att Hans och Gunborg skickade med en peng som skulle gå till en hamburgarmåltid. Och vi valde att spara detta till sista dagen. Samma ställe som igår, Locklear's Beach City Grill men idag tog alla burgare (utom en vegetarian som tog en wrap), kött och räkor var burgarna gjorda av. Och de vuxna hade inte fått nog av She crab soup så det fick bli varsin kopp som förrätt. Stort tack till Hans och Gunborg för det som vi valt att kalla för Gunburgare.

fredag 10 juli 2009

Drama på stranden


Idag sken solen från klarblå himmel så det var bara att ta handduken och dra ner på stranden. Det var väldigt blåsigt och lagom när vi hade slagit oss ner blev det dramatiskt. En man bars upp ur havet och lades ner på stranden. Straxt strömmade badvakter och sjukvårdspersonal till. Det visade sig att han på något sätt brutit benet. Och med tanke på de stora vågorna och strömmarna så var det säkert sant. När hans liv var räddat och han blivit bortforslad på en liten fyrhjuling dök ett teve-team upp. Lifeguard supervisorn och nyhetsreportern gav sig ut i vågorna och allt förevigades av kameratjejen på stranden. Spännande så det förslår.

Morgonstund...


...har guld i mund. Eller hur det heter. Hur som helst hade vi ställt klockan på ringning klockan 06.00 i morse för att vara nere på stranden lagom till soluppgången som skulle äga rum 6.19. Och lite mot alla odds så var vi faktiskt nere på stranden i tid. Lite överraskande var att det faktiskt var en del andra som hunnit före oss. Fiskarna fanns redan på piren, några barn badade och ett par joggare skuttade förbi. Vi tog några foton och gick hem och la oss för att få ett par timmar skönhetssömn innan dagen började på riktigt med frukost på Lill Mama.

torsdag 9 juli 2009

Mimosa på hög höjd

Den promenad vi tog genom staden gjorde oss lite trötta och törstiga. Johan förslag på vattenhål var takterrassen på Market Pavillion Hotel. Magnifik utsikt och väldigt stiligt. För de som bor på hotellet bjöds möjlighet att bad i poolen men för oss vanliga fick det stanna vid en drink med härlig utsikt över hamnen, den nya bron och hangarfartyget Yorktown (som vi besökte för ett par veckor sedan). Läsk till barnen och drinkar till de vuxna. Champangedrinken mimosa (skumpa och färskpressade apelsinjuice) smakade bra på en terrasservering som var lite tjusigare än den vi var på igår. Vi vinkade hej då till Johan och tog oss hem till strandhuset för ett avslutande parti Pictonary innan det blev läggdags. Vilket det är nu. Go natt!

Italiensk glass hos Paolo's

Framåt kvällen tog vi bilen ner till stan. Johan guidade oss fram till Paolo's glassbutik downtown Charleston på 41 John Street. Här härskar glassmakaren Paolo som invandrat från Italien för kanske tio år sedan. När han kom hit valde han att öppna en glassbutik (ytterligare en finns i Atlanta) där han tillverkar riktigt bra och traditionell italienska glass. Den gode Paolo har statsat hårt på marknadsföring i olika teveprogram så han är numera lite av en kändis så helt gratis var inte glassen. Men som sagt god. Värt ett besök om du kommer till Charleston.

Honkrabbsoppa på piren

Dagen började lite svajigt vädermässigt men vi höll ut nere på stranden och vi blev belönade. Vid 2-tiden kom solen fram och det blev så där härligt varmt. Men vid 3 var det dags för ett lunchbreak. Vi hade sedan tidigare bestämt att vi skulle till piren och Locklear's Beach City Grill (där vi åt första dagen vi kom hit). Johan, som också var med, kollade av med personalen att det här var samma restaruang som tidigare legat på annat håll i staden men som var kända för sin krabbsoppa. Och jajamensan lovade kvinnan i dörren det är samma ställe. Alltså var det ganska givet att vi just idag skulle ta Charlestons signaturrätt nummer ett (i tävling med Shrimps and grits). Det fick bli en skål som förrätt och gisses vad gott det smakade. Soppan som i konstisen ligger närmare en stuvning än soppa innehåll mycket mums. Men ska man följa receptet så ser det ut så här:

She Crab Soup Recipe

2 tablespoons butter, divided
2 tablespoons all-purpose
flour
1 cup milk
1 1/2 cups
half & half cream
4 teaspoons finely grated
onion
3/4 teaspoon Worcestershire sauce
Salt and white pepper to taste
1/4 teaspoon ground mace
1/4 teaspoon red (cayenne) pepper
1/4 teaspoon grated
lemon zest (rind)
1 1/2 pounds flaked blue crab meat*
1/4 cup crab roe**
3 tablespoons dry sherry
1 tablespoon finely chopped fresh parsley leaves

Soppans historia
Det finns en historia om den här soppan som redan vår härlige bussguide Bob berättade för oss för ett par veckor sedan. She Crab Soupen fick enligt sägnen sitt nuvarande innehåll under en middagsbjudning då amerikas 27:e president William Taft var hemma hos Charlestons borgmästare Rhetts i början av 1900-talet. Rhett ska ha bett sin butler att göra något extra med den ordinära krabbsoppan. Butlern ska då ha lagt i krabbrom och vips var den nya rätten ett faktum.

En rikgtigt bra version
Som alltid så finns det bra och dåliga utföranden av en sån här "nationalrätt" och enligt Johan fick vi idag smaka på en av de bättre. En liten extra slurk Sherry gjorde susen för soppan. Vad vi åt till huvudrätt? Ja det blev lite olika grejer. Sallad med scampi, friterade scampi med ris, kokta musslor, shrimp and grits och pasta.

Hundfrukost får knappt godkänt

Dagen inleddes med ett frukostbesök på Lost Dog Café. Johan kom ner tidigt till oss idag och vi släntrade över till Cafeet en bit efter 10. Trots lite kö så satt vi snart i ett bås och fingrade på menyerna. Pannkakor, Bagels, french toast och en frukost burrioto beställdes in och förväntningarna var höga. Men tyvärr lyckades inte hunden leverera i nivå med våra högt ställda förväntingar. Men vi ska inte gnälla utan vi bjuder på en av de två fina hunddikter som står skrivna på var sin griffeltavla på stället. Kul ställe kort och gott men imorrn är vi tillbaka på Lill Mama för french toast.


onsdag 8 juli 2009

Kvällen toppas med en enorm chokladtårta

Vi vadade fram i decimeter djupt vatten för att nå den förutbestämda middagsrestaurangen Lost Dog. Men se det var förgäves. Stället stängt och öppnar först i morgon bitti. Nåja då får vi dra vidare. Lilla Mamman måste väl vara öppet? Jovisst var det öppet. Vi stegade in och riste av oss regnvattnet på dörrmattan. Ett par öl, någon burger och pizza senare och det blev dags för dessert. Mickes Key Lime-paj såg ju god ut men den framstod som nästan fånigt liten i jämförelse med Jespers chokladtårta. Eller vad sägs om den här?

Fördrink på takterrassen

Ikväll gjorde vi ett besök på Snapper Jacks en lokal bar med takterrass. De vuxna samlades runt bardisken för att ta en fördrink innan det var dags för middag. Margeritas för männen och något rosa för mamman.

Mörka moln tornade upp sig på himlen och flickan bakom bardisken började snabbt och rappt samla i hop lösa föremål och trä en plastsäck över teven. Här vankas en rejäl regnskur...

Fyrtur

(Johan och Micke på väg längs stranden mot fyren på Folly Beach norra udde)

Det mulnade på under eftermiddagen så vi övergav stranden för att åka lite norrut på ön som utgör Folly Beach. Ungdomarna valde att stanna hemma när de vuxna (och Johan) satte sig i bilen och styrde norrut längs ön. Till vänster och höger låg hus varav de flesta såg ganska stora, nya och påkostade ut (förmodligen en konsekvens av att orkanen Hugo tog med sig många hus härifrån 1989). För att komma den sista biten upp till öns översta spets fick vi ta till fötterna. Ut på stranden och efter en kvarts promenad kom vi fram så vi kunde se fyren som ligger straxt utanför Folly Beachs norra spets.


Fyren har sett sina bästa dagar den lutar betänkligt och skulle nog behöva en allmän översyn. Enligt Johan kan man vid gynsamt lågvatten ta sig ut till fyren, något som inte gick idag. Men vi fick i alla fall med oss några bilder tillbaka.

Lunch på Lost dog cafe

Dagens lunch intog vi på Lost Dog Cafe. Ett riktigt charmigt ställe några kvarter upp från stranden på 106 W Huron Ave. Redan namnet på restaurangen avslöjar en del om hur inredningen ser ut. Överallt på väggarna hänger sköna hundporträtt och hyllningar till männsikans bästa vän.

Men vi är inte här för att titta på tavlor utan för att stilla hungern. Menyn får sig en genomläsning och grabbarna väljer French toast. Lillasyster macka och frukt. De vuxnas val faller på "Very berry spinach salad...spot's favorite". En sallad med spenatblad, skivade jordgubbar, rödlök, valnötter, fetaost och på toppen sauterade scampi, över det hela ringlades jordgubbsbalsam-vinegrette. Låter det konstigt? Ja kanske men det var verkligen supergott.

Enkla råvaro utan tjafs rakt ner på en tallrik - det blir liksom alltid bra. Lunchen rundades av med en bulle, en muffin och ett par dubbla espresso. Olé!

Shrimps on Grits

Igår kväll blev det middag på den lokala krogen The Crab Shack tillsammans med Johan. Eftersom vi ägnat kvällen åt strandliv var vi lite sena ut till middagen och först vid 9.30 smet vi in på Shacket. De flesta andra gäster hade ätit och gått men trots att vi kom insläntranden straxt för stängning var det bara glada miner från personalen. Dricka och de för stället obligatoriska jordnötterna (enligt uppgift ska gästerna här satt i sig totalt 339 ton jordnötter sedan stället öppnade 99) stod snart på bordet och vi bläddrade i menyn.

De vuxnas val föll på den lokala specialiteten Shrimps on grits. Består av majsgröten grits i botten (lite som polenta) och stora scampi ovanpå. Den här varianten hade även gratinerats med lite ost ugnen och fått lite tomat på toppen. Mums! Ungdomarna provade sallad, soppa och en skaldjurstallrik.

Efterrätt? Japp. En Key Lime paj men i slutet av den portionen börjad man känna sig duktigt mätt. Hem till stugan för en sen film och sen go natt.

tisdag 7 juli 2009

"Surfs up dude"

Vågorna växte höga och surfbrädorna fick hänga med ner till stranden. Regn och shopping hindrade oss från att komma ner före sex på kvällen. Men det var värt att vänta. Bilderna talar för sig själva....






måndag 6 juli 2009

Mat och pictonary

Ikväll kom grillen till användning igen. Några bitar kött från Piggly Wiggly hamnade på grillen och i köket förbereddes lite sparris, broccoli och annat gott som skulle komplettera proteinet. Med middagen ur vägen kom krav från ungdomarna om att vi skulle spela sällskapsspel och en sån här kväll passar det allra bäst med Pictonary. En entimmesrunda senare och ungdomarna står som vinnare (måste vara första gången någonsin). Det är bara att lyfta på hatten och gratulera. Nu är det dags att sova några timmar så man orkar med morgondagen som ska innehålla lite shopping och mer strandliv. Go natt!

Blixt och dunder vilken paradisstrand

Idag tog vi frukost hemma. Men först åkte de vuxna iväg till Piggy Wiggly för att göra lite inköp inför dagens utflykt. Vi behövde bröd, pålägg, något att dricka, lite frukt, ett paket plåster, mjölk och lite annat smått och gott. Dagens utflykt skulle ta oss till Hunting Island, en nationalpark typ två timmars bilfärd från Folly Beach. Vi mötte Jenifer, Johan och lille Antony ungefär halvägs dit. Jenifer hittar lite bättre än vi här i trakten så även om vi har gps:en kändes det tryggt att köra bakom en som hittar. Och det visade sig att dit vi skulle fanns inte ens vägarna med i gps:en så utan Jenifer hade den här utflykten blivit svår att genomföra.

Jurassic Park
Efter cirka två timmar var vi framme vid Hunting Islands statepark. Infarten och vägen fram till parkeringen påminde väldigt mycket om någon scen ur Jurassic Park. Palmerna växte tätt inpå vägen och solen silade ner mellan bladen. Ödemark? Jo det kändes lite så faktiskt. Vi landade bilarna på parkeringen och släpade ner våra grejer till stranden. Och vilken strand! Här var det kilometer med vit sand åt både höger och vänster. Antalet badgäster var väldigt få om man jämför med andra stränder vi passserat. Här blev det läge för grabbarna att skimboarda, få människor och lite vågor gjorde förhållandena bra. Även Johan och Micke försökte skimboarda men utan någon särskild framgång.

Öde strand med djurliv
Den här stranden är utsatt för rätt ordentligt erosion och stranden äts sakta men säkert upp av vågor och tidvatten. Något som blir väldigt tydligt när man ser de fallna palmer och döda palmrötter som sticker upp ur sanden här och var. Men djurlivet ska tydligen vara någorlunda aktivt här. På den här stranden kommer havssköldpaddorna upp på sommaren och lägger sina ägg. Och under tiden vi satt och spanade ut över havet simmade några delfiner förbi bara en liten bit ut från stranden. Annars är det nog krabbor som är vanligast häromkring. Johan och Antony hjälptes åt att fånga några stycken.

Himlen öppnar sig
Men säg den lycka som vara förevigt. Framåt fyratiden drog riktigt svarta moln in över stranden och inom kort så vräkte regnet ner. Och åskan som tidigare hörts på avstånd var nu riktigt nära. Vi stegade iväg mot det gamal fyrtornet som står vi stranden för att klättra upp och se på utsikten. Men icke-är åskan i närheten så får man inte gå upp. Illa tyckte vi. Men ett helt rätt beslut visade det sig. Bara minuter senare slog blixten ner i havet precis utanför. Blixt och knall kom precis samtidgt och så här nära har vi nog inte varit en blixtnedslag. Regn upphör och vi kastar oss in i bilen för en två timmars tur hem till huset.

söndag 5 juli 2009

Kvällssurf och dopp

Ungdomarna satte av mot stranden för dagens sista dopp och test av surfbrädorna. De vuxna kom ner lite senare med kameran i högsta hugg. Ett ordentligt mörker hade sänkt sig över stranden som det alltid gör vid 9-tiden. Det går liksom från dagsljus till kolsvart mörker på ett par minuter. Men det hindrade inte somliga från att läggas sig i blöt en sista gång den här söndagen. Imorrn bär det av till en annan strand, Hunting Island, som ligger någon timme söderut med bil. Ska vara riktigt vackert och med lite färre besökare. Ska bli trevligt.

Ostron i krabbskjulet och tacos hos pojken

Efter några timmar på stranden och en happy hour hemma på verandan började det dra ihop sig till mat igen. Johan och Jenifer kom förbi och vi gick till The Crab Shack och slurpade i oss några ostron och öl.

Ungdomarna anslöt och det var dags att ta sig över gatan till Taco Boy för middag. En Mojito som fördrink smakade bra under tiden vi läste menyn. Matvalet föll inte oväntat på......tacos i olika former. Gott, gott.


Sen himmelsk frukost hos Lilla Mamman

Med luftkonditioneringen avstängd sov vi som små lamm till 10.30. Och inte kände man sig utvilad när man vaknade inte. Varmt som tusan och luften stod helt still här inne i huset. Nåja en dusch senare och vi är på väg mot frukost. Planen var Lost dog café men kön utanför dörren fick oss att vända. Ingen frukost idag? Jorå det ordnade sig en tvärgata närmare stranden. Lil´Mammas hette stället. Inte mer än ett hål i väggen men riktigt, riktigt trevligt. Här åt ett par av oss den absolut godaste French toasten någonsin. Cremé brulee French toast - "our version of heaven" serverades med färska jordgubbar. Mums!

Lite mulet idag men varmt. Får nog bli stranden om en stund.

Födelsedag i grillens sken

Ikväll firade vi den amerikanska födelsedagen och det skedde med traditionsenlig grillning på verandan. Korvar, burgare och den viktiga vattenmelonen fick sällskap av sötpotatis som körts i ugnen, majskolvar, tomatsallad och lite annat mums. Öl och läsk till det. Under tiden vi lagade till maten kom två brandmän på besök. De knackade på vår sovrumsdörr och frågade om jag möjligen var Phil som hade ringt efter brandkåren. Nej, sa jag och dom drog vidare. Fel adress tydligen. (Bilden: Johan preparerar burgarna)

Maten smakade bra och vi satt och åt ett tag under tiden som Jeniffer berättade intressanta storys om den lokala djurlivet. Det kom att handla en hel del om ormar och hur giftiga de olika sorterna är. Men även andra lite mindre läskiga djur diskuterades. Framåt 11.30 var det dags för Johan och Jeniffer att åka hem. Sofia och jag tog en liten sväng ner på byn. Vi bor trots allt bara ett par kvarter från stranden och "centrum". Inte så mycket raketer och rätt lugnt på barerna. Har firarna redan gått och lagt sig?

Imorrn blir det stranden.

lördag 4 juli 2009

När vänder det?

Många experter diskuterar fram och tillbaka om när världsekonomin ska vända. Och så visar det sig att svaret finns inom synhåll. Här, på vägen ut mot det lite hippie-betonade Folly Beach, finns svaret. Och det i stora bokstäver. Eller i alla fall med en stor kurva sprejad direkt på en vägg vi passerar. Rätt svar: 2013.

Turen till paradiset

Morgonen inleddes med en inte alltför stabil eller award winning frukost på natthärbärget där vi bodde i natt. En intressant odör av uteliggare i Stockholms tunnelbana låg tät i rum 106 där vi har bott. Och nej det är inte vi som luktar, det måste ha bott någon här före oss. Nåja, frukost som sagt med flingor, mjölk, rostbröd, kaffe och några munkar passade perfekt. Ringde Johan som just vaknat så vi beslöt att mellanlanda på Starbucks innan vi åkte hem till honom för gemensam avfärd till Wal Mart och fjärdejuli-shopping. Mat och dricka i bilen och iväg mot Folly Beach.

Gps:en tippade på en halvtimmes färd från North Charleston till stranden. Men den hade nog inte räknat med fjärdejuli-effekten. Några miles från stranden tog det stopp och därifrån ut till huset tog det nästan en timme. Intressant att notera hur lugnt och fint amerikanen köar på väg till sitt nationaldagsfirande. Inte alls som i Sverige där folk hetsar sig fram och ideligen byter fil för att vinna tid.
När vi rullar ut på Folly Beach får vi riktigt positiva vibbar. Det här känns som paradiset. Små låga hus, lite lagom luggslitna butiker och restauranger. Rakt fram i blickfånget ligger Holiday Inn för dagen pyntat med ett gäng amerikanska flaggor. Men vi svänger vänster in på East Ashley Avenue och rullar fram till nummer 116. Vi är någon timme för tidiga (incheckningen är egentligen satt till klockan tre) men vi stegar in genom grinden och träffar på ägarinnan Janet. En glad och trevlig dam som hälsade oss välkomna och visade huset och berättade lite om omgivningarna.

För att Janet skulle få chans att städa klart så stegade vi iväg mot stranden för lite sandkänning och lunch. Räkburgare, hamburgare, pasta, öl, cola och lemonade slank ner i magen där vi satt på Folly Beach pier och tittade ut över havet. Det här är en ort som känns lätt att tycka om. Lite som Key west länger neråt kusten. Skönt att vi inte hamnade i Myrtel Beach...

Ikväll ska vi fira nationaldag på tradionellt sätt med grillning och bira. Mer om det senare nu ska vi ner på stranden och ta ett dopp.

Lång dags färd mot natt



Timmarna i bilen blev allt flera och vi lägger duktigt med miles bakom oss på väg mot Myrtle Beach som ligger ett par timmar norr om Charleston. Där har vi tänkt att ta in på något motell över natten för att på lördag köra den sista biten ner till Charleston och Folly Beach. Vid 19.30 närmar vi oss Myrtel Beach. Det visar sig bli andra gången på samma dag som vi räknar med att landa i någon sorts öde idyll med några hotell och ett par restauranger. Men ack nej. Den här orten ser ut som ett Las Vegas i miniatyr. Blinkande lampor. Stora parkeringsplatser med hundratals bilar. Shoppingcenters, bio, Hard Rock café, Planet Hollywood och andra viktiga landmärken. Näpp det här kändes inte rätt men vi behövde någonstans att sova så vi åke en bit från stranden och svängde in på ett av motellen för att ordna ett rum. Det har ju gått fin fint tidigare under veckan. Men nej. "Sorry we are fully booked" sa kvinnan i reception. Och la till att så är det på alla andra ställen inom en timmes radie också. "Har ni hört talas om fjärde juli?" Inte kunde man tro att alla amerikaner skull gå man ur huse och ta in på hotell för att fira nationaldag. Åka till landet och grilla? Javisst. Men ta in på hotell? Helt obekripligt sätt att fira tycker jag.

Vi stannade till och frågade på ett par ställen till men insåg snart att det var kört. Bara att ställa in sig på att köra de sista två timmarna till Charleston och hoppas på bättre lycka där.




Mörkt, mörkt och öde vägar. Framåt 11-tiden började vi åter känna igen oss. North Charleston låg utanför vindrutan och vi kände oss hemma igen. Nu gällde det bara att hitta ett motell med lediga rum. Sofia mindes ett ställe som låg mitt emot frukoststället Dennys och mycket riktigt där låg Country Heart Inn. Och dom hade ett rum kvar åt oss. Två dubbelsängar inklusive frukost 70 dollar. What a bargain. Imorgon flyttar vi in i huset på Folly och så ska vi fira nationaldag med Johan. Det ska bli väldigt trevligt.


Det blev en lång dags färd mot natt idag. 12 timmar i bilen det räcker för en dag tycker jag.

Go natt.

Taco-hägring

Väl tillbaka på fastlandet började det kurra i magen. Vi har ju blivit väldigt bortskämda med att det ligger matställen nästan vägg i vägg när vi är ute och åker. Därför kom det lite som en chock att vi fick åka och åka och åka och åka på en i princip spikrak väg i vad som kändes som timmar innan vi ens fick syn på någon bebyggelse (vi hade hamnat i en nationalpark där alligatorerna tydligen ska bo). Hungerdimmorna började skymma sikten för oss allihop och vi hade nästan gett upp hoppet när vi i värmedallret i horisonten fick syn på Taco Bells lilla skylt. Räddade!

Över broarna till havet














Efter en stärkande hotellfrukost (inte award winning men väldigt lik) satte vi fart på bilen och oss själva för att snarast komma söderöver. Ett delmål med dagens resa var att komma ut till de Outer Banks, en serie öar eller snarare en riktigt lång remsa av sand. Vi passerade vägtullen och betalade 2.50 för att för köra över den första stora bron. Väl ut i på själva början av sandremsan stannade vi till på en turistinfomration och vi fick en bild i våra huvuden att det här skulle bli en resa lite grann i ödemark. Gisses vad fel vi fick.


Orterna som låg längs remsan hette bland annat Kitty Hawk, Kill Devil Hill och Nags Head. Och här hade man verkligen tryckt in så mycket bebyggelse och affärsverksamhet det bara går. Husen låg sida vid sida i jämna rader upp från havet. De hus som ligger några kvarter upp hade för säkerhets skull byggt på en terrass uppe på taket för att kunna se havet. Måste nog säga att det var lite av en besvikelse. I och för sig ett häftigt ställe men kanske lite väl exploaterat för vår smak. Och vilka bilköer sedan, jo jag tackar nu hade helgtrafiken kommit igång vill jag lova. Ska alla hitåt för att fira fjärde juli?


Alternativet att köra hela vägen till öns slut för att ta färjan vidare ströks tidigt i planeringen. Dels på grund av tidsbrist men också det faktum att man måste ha bokat plats. Vilket vi inte hade gjort så det kändes dumt att chansa. Vi vek av lite tidigare och tog en ny bro in mot fastlandet och orten Monteo.

torsdag 2 juli 2009

Från höga berg till djupa dalar

Efter en snabb avstickare till Annapolis (något som verkar vara en lyxig förstad till Washington), satte vi kurs mot typ Virginia Beach. Tanken var att ta något av en omväg för att få njuta av ytterligare variation i utsikten från vindrutan. Via en bro skär vi över Cheseapeak Bay, vidare söderut på en landremsa som på kartan lovar havsnära färdväg men inte levererar minsta lilla göl. När vi slutligen når yttersta spetsen breder vattnet dock ut sig och över en mycket imponerande bro-/tunnelkonstruktion landar vi vid Virginia Beach/Norfolk. Imponerade att befinna sig under vattenytan när vi alldeles nyss rörde oss på +1.000 över havet.

Klockan är 19.00 och erfarenheten säger att det är dags att finna en
natthamn (exakt samma pirr i magen som när vi letar natthamn i skärgården och de tänkta alternativen antingen är fullsatta eller utsatta för fel vindriktning). Lite av en utmaning att hitta ett rum som rymmer 5 nästan vuxna personer. Ont om roll-aways på de första 4 försöken, i vissa fall kändes det som en räddning eftersom man misstänkte såväl massmördare som dansande dvärgar i kulisserna. Femte stället gillt, en kvinna som insett att service är kul såväl för egen del som för kunderna.

Vägg-i-vägg ligger ett lokalt seafood-ställe som tillfredsställde abstinensen efter shrimps, 1 pound för 9.95 steamade. Mums!

"På återseende"

Torsdag och det är dags att lämna vårt kungliga boende i Washington för att anträda resan tillbaka söderöver. Au bon pain var så bra i går att de förtjänar ett ytterligare besök men den här gången går vi inte till Union station utan traskar neråt stan istället. I hörnet Pennsylvania ave och 10:e gatan i skuggan av FBI-högkvarteret låg dagens Au bon pain-ställe. Samma utmärkta leverans av nyttig frukost i tag-själv-snabbmatsmiljö. Och här var antalet kunder och tempot lägre. Fyra av fem plus. Det saknas lite mysighet i själva sittaner-delen för att det ska bli full pott.

Tillbaka till hotellet för att kasta ner de sista prylarna och för att checka ut. Släpade ut väskorna på trottoaren och "visslade" på bilen. Ett sista farväl till dörrisen som pratade lite svenska visade det sig. Han hade visst tillbringat en del tid i Sverige och Danmark för typ 20 år sedan. Det är som alltid när det är dags att åka iväg. Man känner lite saknad men den här staden gav mersmak så vi lovade oss själva att hit ska vi komma tillbaka. Så vi sa See you again soon när vi drog iväg runt gathörnet på väg ut mot kusten.

"The Hat-men r in da house"

På väg in på hotellet den här kvällen träffade vi som vanligt på dörrvakten Tyrone som vi snackat med flera gånger om dagen sedan han lastade ur våra väskor när vi kom hit häromdagen. Redan första dagen snackade vi hatt, Tyrone och jag. Min stråhatt fick komplimanger och han berättade om sitt eget hattintresse. Efter att han fått prova min hatt så blev vi vänner för livet (nåja...) men ikväll blev det farväl och på återseende. Det är trevliga killar som Tyrone som gör en sån här hotelvistelse lite extra bra.

"The Hat-men r in da house" Jo, jo. Men just på den här bilden var det hatten av....

onsdag 1 juli 2009

Gott öl på posten

Dagens middagsmums intog vi på en gammal favorit - Capitol City. Ett ställe som brygger sitt eget öl, och riktigt bra sånt om du frågar oss, och är inrymt i den vackra gamla postlokalen nära Union Station. De erbjuder stabil amerikansk mat och ett brett utbud av egenproducerad öl från ljus lager till riktigt mörk porter. Vi har provat oss igenom några olika sorter (alla utom de porteraktiga) och de funkar perfekt till den mat som erbjuds.

Lokalen är fantastiskt vacker och idag lät hovmästarinnan oss följa med bakom kulisserna och vi fick njuta av en härlig marmor och en takhöjd med stuckaturer som inte står våra europeiska tempel långt efter. Maten? Ja det blev ju kött och fisk i olika former. Några smackade förnöjt över revbenspjällen, något smörjde kråset med en Jambalaya, en annan mumsade på en macka med en tjock grillad bit tonfisk. En sallad satte punkt för kvällens ganska sena middagsbeställning.

Vår servitör från härmodagen JP fanns också på plats. Att han kände igen oss och kom fram för att prata lite får vi väl ta som en komplimang....

En liten bit av Sverige


Hann förbi den svenska ambassaden idag också när vi var nere i Georgetown. 2900 K-street är adressen och själva huset ligger fint beläget nere vid Potomac-floden. Vi gled in genom glasdörrarna och kom in i den svala receptionen men det var så långt vi kom. En kvinna bakom disken ville veta vårat ärende och läte meddela att kontoret var stängt. Vi hann precis få en skymt av några dalahästar innan vi var ute på gatan igen.