Vi får aldrig glömma...

....förintelsen som ägde rum under andra världskriget. Det var inte utan att alla kände sig lite tagna efter besöket på Holocaust memorial museum. Två väldigt bra utställningar hann vi med, den första om hur nazisterna jobbade med propagande före och under kriget. Och den andra en utställning som beskrev fördrivningen av judar, getton och koncentrationsläger genom ett barns dagbok. Man har svårt att ta till sig att det här hemska verkligen har hänt och relativt nyligen också. Som sagt det här får aldrig glömmas bort.

En tur genom stan

Pennsylvania Avenue, FBI-högkvarteret, White House Visitors Center, Vita huset, World War II monument, Vietnam War-monument, Lincoln memorial, Washington Monument, Holocaust Museum. Och flera kilometrar till fot. Det summerar dagens aktiviteter i Washington.

Vi försökte få en glimt av Barack men han höll sig undan. Däremot bjöds det på en del demonstrationer utanför hans bostad. Det var någon som var emot regimen i Sri Lanka, en som hade tältet mot kärnvapen sedan 1981 och ett gäng som vill avsätta presidenten i Honduras (han är visst på besök i stan de här dagarna). Allt övervakades av vakter, vakter och åter vakter. En riktig skön kille stod med kikare på Vita Husets tak.

När vi kommit fram till Vietnamnkrigsmonumentet öppnade sig himlen. Gisses vilken skur, vi sökte skydd under ett träd och funderade på hur mycket männsikor som egentligen fick sätta livet till under det där kriget.

Uppför trappan till Lincoln och en chans att sätta fötterna på samma fläck som Dr Martin Luther King stod på när han höll sitt berömda tal gjorde promenaden värd att göra. Vi rundade även den stora pinnen kallad Washington monument innan vi nästan tuppade av på grund av matbrist. En servering med överprisade grejer fick göra jobbet den här gången. Det hade verkligen inte gått att leta efter alternativ. Stegen styrs mot Förintelsemuseet.

Joggingtur till Vita Huset

I morse när övriga familjen låg och sov snörde jag på mig löpardojorna och stack ut på en joggingtur. Svängde vänster utanför hotellet och höger ner på Pennsylvania Avenue. Med Capitolium i ryggen och den redan värmande solen i ansiktet styrde jag stegen uppåt avenyn med målet 1600 Pennsylvania Avenue. Ja just det. Det är där Barack bor nuförtiden. Härligt att se staden så här innan allt har kommit igång. Kontorsråttor med sina lattemuggar på väg till kontoret och de första turisterna som har hittat ut från hotellen. Det är något väldigt trevligt med en storstad som vaknar tycker jag.

Passerar FBI-högkvarteret och skymtar avspärrningar, vakter och schäferhunder i horisonten. Vita huset närmar sig, jag väljer vägen framöver huset. En vy som känns igen från tv. Får sick sacka mellan en massa japaner som står och, ja just det, fotograferar. Rundar Vita Huset och kommer runt på framsidan. Där är en grupp människor redan på väg ut från ett besök fast klockan bara är runt 8.30. Styr kosan tillbaka mot hotellet, solen börja steka på bra nu och med Capitolium som riktmärke är jag snart hemma igen. Väl hemma visar det sig att jag har varit väldigt nära presidenten, bara några hundra meter faktiskt, eftersom det står i bladet att han hade en stor mottagning för gayrörelsenens företrädare i går kväll. Så han låg nog och nannade kudden när jag joggade förbi....

Jag längtar till Italien...

...inte för att jag inte trivs här, men när det kommer till det här med mat så blir längtan till "det gamla landet" lite starkare än vanligt. Inledningsvis känns det som en kul grej med alla dessa kedjor som levererar precis vad man förväntar sig; man behöver aldrig bli överraskad, varken positivt eller negativt. Personalen är genomtrevlig (tills man missar att ge rätt procentsats i dricks). För en kropp som i vanliga fall har ett minimalt intag av socker känns det efter en vecka som om jag har börjat utsöndra sockerkristaller, en söt smak vilar i gommen mellan måltiderna. Det är då tankarna på en frukost i Italien smyger sig på mig; en liten rustik bar vid en soldränkt piazza, en panini med bara prosciutto crudo, en riktig capuccino och ett glas mineralvatten MED bubblor (det sistnämnda har inte gått att finna på någon servering innan vi nått Washington), allt serverat med ett kärvt leende från mannen som faktiskt äger stället (och inte 1.400 likadana över hela landet).

Lite mindre fett, socker och ett större inslag av personlighet efterlyses - det måste inte vara perfekt för att vara perfekt.
//S

Vi närmar oss makten

En kvällspromenad tar oss till Capitolium ett par kvarter från hotellet. Gisses vilken kåk! Den har man bara sett på tv förut och senast var väl när B.O svors in som president. Flottans orkester spelar på trappan när vi kommer dit. Barnen fångar eldflugor och vi andra hoppas på att presidenten ska komma förbi. Men nä inte idag. Imorgon ska vi ut på stan igen. Att göra-listan är lång. Bara att snöra på sig skorna igen för en dag på stan. Go natt!

Bryggeriet löser matfrågan

Efter att sett vår bil försvinna iväg med en gubbe i vit skjorta bakom ratten (valletparking kallas det visst) så snör vi på oss dojorna och stegar iväg mot Centralstationen. Där ska det enligt ryktet finnas mat. Och visst gör det de men inget ställe lockade särskilt. Efter att ha fotat oss tillsammans med en pappversion av Barack O. Gick vi över gatan till Capitol City brewing company som ligger inhyst in stor och imponerande byggnad. Stället är känt för att brygga egen öl och lokalen invändigt påminner väldigt mycket om Berns i Stockholm. Hur som helst vi slår oss ner ute i solgasset istället och servitören JP ser till att vi får den service vi behöver.

God öl och pretzels kommer in på bordet och vi beställer middagsmat. Clubsandwich, Pulled pork-sandwich, grilled tuna-sandwich och gardensallad hittar fram till oss. Mycket gott och väldigt trevligt.

Ett boende i lyxklass

Nedför berget i nationalparken och ut på i ett plattare landskap. Knappt två timmar till storstaden och sceneriet utanför bilfönstret ändras igen. Nu börjar landgårdarna avlösa varandra och på fälten ligger mängder med hörullar (har du passerat den svenska landsbygden någon gång så vet du vad jag menar). Kurr, kurr dags för mat. Vi stannar cirka en timme från Washington i en liten småstad som heter Warrenton. Några mackor på den lokala Subway-butiken blev skörden den här gången.

Via motorvägen tog oss nu vidare in mot Washington och med ungefär en halvtimme kvar så blev känslan av storstad mer påtaglig nu handlar det inte om slingriga bergsvägar utan fyra filer i vardera riktingen. Och vips i horisonten dyker pinnen Washington monument upp. Trafiken tätnar och det känns lite lagom ovant att ratta bil i rusningstrafik. På bägge sidor om oss ser vi nu en mängd byggnader och parker som man tidigare bara sett på tv.

Vi styr efter gps:en ut på Pennsylvania avenue, jag missar en högersväng och vi får ta ett varv runt kvarteret för att komma rätt. Landar framför dörren på Washington Court, New Jersey ave, och Tyrone tar emot oss. (ja att han heter det får vi ju reda på lite senare). Väskor packas ur och in i receptionsområdet det bar. Att det här är ett boende av en helt annan kaliber än vad vi varit vana vid hittills står snart klart. Här får man stoppa dollarsedlar i bröstfickan på folk både till höger och vänster. Någon bär väskan, en annan öppnar dörren till rummet. Som svensk är man lite ovan att tipsa hit och dit.

Uppe på tionde våning bor vi nu. Med fönster ut mot gatan, kan man tänka sig - inte illa.

Själv har jag nu blivit bra kompis med Tyrone vid dörren. Han gillar min hatt skarpt och då gillar jag honom tillbaka. Jag gillar honom så mycket att han får testa min hatta. Jag tror det här är någon sorts manlig bonding.

Vacker natur på väg mot Washington

Stärkta av den vinnande frukosten på Days inn och ett uppfriskande morgondopp i poolen var det in i bilen och kosan styrdes mot nationalparken Shenandoah och bilvägen som går igenom parken, Skyline Drive. Vi nådde entrén till parken och kastade åt den lille skogsvaktaren 15 dollar, den slingriga vägen genom tjock grönska tog oss uppför berget. Längs vägen erbjöds inte mindre än 72 olika utkikspunkter.

Landskapet var otroligt vackert med grönklädda berg som bredde ut sig i alla väderstreck. Vägen slingrade sig vidare backe upp och backe ner. Och förutom växter skådades även ett och annat djur utanför bilfönstret. Efter ett par timmar och cirka 50 miles styrde vi ut från naturen fullt nöjda med dagen första upplevelse. Riktigt prisvärt om jag får säga det själv.

Höger blinkers fälldes ut och vi styrde ut bilen på motorvägen. Nu med siktet inställt på Washington DC.

An award winning breakfast

Äntligen var det morgon och upp till bevis för Days Inn's löfte om att ha en Award Winning continental breakfast. Vi tassade ut ur rummet och tog oss till frukostrummet. Och javisst kan man kalla den här frukosten för en vinnare. I alla fall om man jämför med förra motellet. Här fanns flingor, mjölk, frukt, bröd, juice, kaffe och våfflor. Låt vara att miljön inte var den roligaste i frukostrummet men totalbetyget blir ändå ett startk G.

Nattmacka med glasyr

Kurr, kurr. Visst måste man äta något litet innan man går och lägger sig? Jajamensen. Vi hoppades att Starbucks skulle leverera. Men icke. Där stängde man redan halv tio på kvällen. Vad är det för stil? När man vant sig vid att allting alltid är öppet står man lite handfallen. Som tur är finns Seven Eleven. Så det var bara att ladda en påse med chokladdricka, iskaffe med vanlijsmak och en kartong munkar och tillbaka till rum 136. Mums, mums och sen gonatt.

"Njaa det där bli nog svårt"

På skylten står det "Award winning continental breakfast" Jo jag tackar. Det här låter ju toppen! Vi sladdar in på Days Inn-parkeringen och promenerar in i receptionen. Där härskar en glosögd omfångsrik man med service skrivet i jobbeskrivningen. Men vi gissar att han missat just den delen av det finstilta när han skrev på.

Vi berättade om våra önskemål för oss fem. Ett stort rum med tre sängar.
- Njaa, det blir nog svårt", säger mannen bakom disken.

- Men kan man få en extrasäng", försöker jag. Vi har tre tonåringar med oss och dom vill inte ligga i samma säng.

- Jo vi har ju extrasängar någonstans men inte vet jag om de är upptagna eller var de står någonstans, svarar mannen bakom disken.

- Men skulle du kunna leta lite, försöker jag igen.

- Jo visst men det blir ju inte lätt. Först måste jag ju stänga och låsa receptionen och det blir ju svårt för här kommer det ju gäster hela tiden, fortsätter mannen.

Under tiden som vi pratar har det inte kommit in en enda gäst förutom Sofia.
- Se där, säger mannen. Nu måste jag hjälpa den här kvinnan också innan jag kan komma iväg.
- Inga problem, det är min fru så hon är här i samma ärende som jag, svarar jag.

Några pust och stön senare har mannen låst dörren och gett sig iväg samtidigt som han väser:
- Även om jag hittar sängen så är jag inte säker på att jag har ett rum att ställa den i.

Spänd väntan...

Mannen kommer tillbaka efter 10 minuter med samma lite buttra ansiktsutryckt och väser:
- Ja det löste sig ni kan få rum 136.

Yippi tänker jag. Ett par av ungdomarna kastar sig glatt i poolen och vi andra börjar fundera på vad den Award winning breakfasten kan innehålla.

Backe upp och backe ner på väg norrut

Kompassen pekar norrut, cruise-kontrollen är påkopplad och ur högtalarna flödar country-musiken. Gissningsvis är musiken densamma till alla låtarna det är texterna som skiljer. Eller skiljer och skiljer temat känner man igen. Pojke som trivs med att komma från enkla förhållanden i en liten stad på landet. Eller så är det klassiskt boy meet girl med efterföljande bröllop. Utanför rutorna är naturen helt fantastisk, de grönklädda bergen och kullarna sträcker sig i alla väderstreck och vägen klättrar ömsom rakt upp i himlen och ömsom rakt ner i dalgången. Landskapet påminner starkt om södra Europa, kanske Italien eller Grekland, men mycket grönare.

Under dagen kommer vi att åka igenom områden med olika specialteter när det kommer till odling. Vi började bland äpplen, fortsatte via persikor, till vindruvor och majs. På persikodelen av resan stannade vi till vid ett av alla de skjul vid sidan av vägen där lokalodlad frukt och grönt såldes och Sofia köpte lite persikor att ha med på färden norrut.

Efter några timmar planade terrängen ut och det blev en mer typisk landsbygdsmiljö med gårdar och odlingar som avlöste varandra. Kändes lite Skåne eller möjligen Danmark.

Även om frukosten var stadig börjad det kurra lite i magarna framåt femtiden och vi bromsade in i Salem (kändes som lite hemtrakter även om miljön inte ens påminde om norra Botkyrka), där hittade vi Omelette Shoppe. En till sån där härlig kedja med ett stabilt utbud av mat för alla smaker men här fanns det en liten twist - omelett. Och just omelett var det några som provade som alternativ till det allmänna socker- och fettintaget som kan vara lite för stort om dagarna. Passade också på att ge bilen lite påfyllning för att även den skulle orka de sista två timmarna. Klockan slår 7.30 på kvällen och vi landar i Waynesboro precis vid foten av den bergsväg vi ska ut på imorgon bitti. "Days Inn, där måste det finnas plats för oss".

En våffla för mycket

Efter att ha checkat ut från Best American Value och vår lille vän i hawaii-skjorta hade vinkat farväl tog vi en frukost på Waffle House. För att få lite varierad kost körde vi på enbart våfflor idag. En total beställning på tolv stycken fick till och med den rutinerade personalen att se lite fundersam ut. Och att försöka sätta i sig tre våfflor per person visade sig vara en lite för tuff uppgift för oss. Vi blev tvugna att lämna lite mat efter oss på tallrikarna och det hör inte till vanligheterna i det här gänget. Fulltankad bil, gps:en inställd på nordligare breddgrader och iväg det bar i riktning mot Charlottesville, Virginia. En ungefärlig tripp på 400 miles.

Vad är det för skillnad på bensinen?

Nu har man tankat bilen ett par gånger och börja bli van. Men en fråga kvarstår. Vad är det för skillnad på de olika sorternas oblyad bensin egentligen. Regular, premium, supreme. Vad är skillnaden? Vet du svaret är det bara att lägga in en kommentar. Själv känner jag mig bara förvirrad och väljer alltid det dyraste alternativet för säkerhets skull. //Micke

Fantastisk färd på floden

Idag var dagen F, F som i flodfärd på Chatooga river. Efter en stadig frukost på Waffle House rakt över gatan (nej vi hoppade över motellets complementary continental breakfast...) tog vi bilen 20 minuter upp i bergen. Samling 10.15 på Wildwater raftings bas för registrering, underskrift att man inte skulle stämma arrangören om något hemskt skulle hända under dagen och genomgång av vår tourleader Jaemy. Sedan var det bara att greppa en hjälm och en flytväst och hoppa på bussen som skulle ta oss till starten för dagens flodfärd.

Bussen bromsar in och det är nu det blir läge att hjälpa till att bära gummiflottar och annan utrustning ner till vatten. Nu var ju alla andra så snabba fram så det blev inget kvar för oss att bära....

Nere vid floden körs en säkerhetsgenomgång och lite mer detaljer kring vad som kan hända ute på floden. Nu är vi redo! Vi fem får en flotte för oss själva och en egen guide och paddlare som heter Charlotte. Det kommer visa sig att hon är en oerhörd tillgång under dagen.

(Linna, Sofia, Jesper, Micke och Elias på väg nedför floden)

Smygstartar ner för floden med några små forsar och efterföljande High fives med paddlarna när vi passerat en fara. Vattnet är härligt varmt (cirka 25 grader) och det skulle bli många tillfällen till bad under dagen.

Lunch serverades på en upp och nedvänd flotte (mackor, jordnötssmör, jelly, kalkon, ost, majjo, hummus och grönsaker). Och just hummusen kommenterades av en amerikansk tonåring vars mamma tyckte han skulle testa. "If I can´t prenounce it, I wont eat it" var hans kommentar. Quote of the day om du frågar mig.

Dagens största fors kom direkt efter lunch, Bull sluice var namnet (alla delar av floden hade sin egna namn. George Washingtons nose var ett annat) och efter att ha inspekterat fallet från land drog vi iväg. En ordentlig adrenlinrusning infann sig på väg ner och gisses va jävla roligt.

Här ser du oss komma nedför Bulls Sluice. På bilden framifrån och från vänster: Micke, Jesper, Elias, Sofia, Linna och längst bak vår guide Charlotte.

Närmar oss Chatooga river bridge och på väg under den får vi syn på en vattenorm som ligger på en sten och mumsar på en fisk. Såg riktigt intressant ut för dom av oss som vågade titta.

Andra halvlek av flodfärden inleds med ett bad nerför en bit av forsen där inledningsscenen i "Den sista färden" (klicka för filmklipp) spelades in. Så nu har vi badat i samma vatten som Burt Reynolds.

Några forsar och flera bad senare är vi framme vid slutet av resan. Vår guide Charlotte gjorde ett fantastiskt jobb hela vägen och vi fastnade inte på några stenar (vilket de andra flottarna gjorde) men i sista backen satt vi ordentligt fast ett tag innan vi tog oss sista biten in i mål.


Äntligen fanns det grejer för oss och bära. Jesper och Micke fick hjälpa Charlotte med flotten upp för backen till bussen. Glad att slippa göra den typen av bärande varje dag. Väl tillbaka vid baslägret rundades dagen av med grillning. Burgare, korvar, kyckling, sallad och dricka smakade bra efter en hel dag i naturen. Och vilken natur! Långa delar av floden kändes det som vi verkligen var mitt ute i ödemarken och skogen klättrade på bergssidorna både till vänster och höger om oss.

Om du vill komma hit och forspaddla, säg till för vi har en rabattkupong som gäller ett år framåt.

God jul året runt

Här i Clayton är julpyntet aldrig långt borta. Bara att promenera över till Julbutiken och köpa det man behöver, även om det råkar vara mitt i sommaren. Se där det verkar faktiskt ha kommit in nyheter så här i slutet av juni. Kom och köp!

Vill du bli av med dina Foppa-tofflor?

Visst känns Fopptofflan såååå 2008? Där längst inne i garderoben bakom kavajen med stora axelvaddar ligger dom - dina rosa Foppatofflor. Ibland går tiden så fort att man inte märker att saker och ting har passerat sitt "bäst-före-datum". Då är det tur att det finns hjälp att få här i Clayton. Vi hittade stället där du kan lämna in dina gamla tofflor helt anonymt. Välkommen hit.

Vilken middag..?

Vi kastar oss ut ur dörrarna på "motellet" och ger oss av mot en restaurang.. Men vilken? Fram med gps:en, mamma hittar nått som låter okej.. Bara dags att promenera då, men eftersom vi befinner oss i U.S.A så är man ju värsta alien så fort man rör på benen, alla som åker förbi i sina bilar glor ju som om man vore helt dum i huvudet.


När vi är framme vid restaurangen så möts vi av en jätte gullig liten dam med stora glasögon som säger: "I´m just gonna clean up a little, i dont want you to sit there if it´s dirty". Sen fick vi ett bord, och en tjej kommer för att ta beställningarna, men innan hon säger något så börjar hon pilla på sin bh, och fnissar lite och förklarar att kliandet liksom har flyttat sig... Okej, jag undrar vad hon ville att vi skulle göra med den informationen? Jag säger sedan att jag vill ha en sprite, och då gäspar hon!? När hon tagit alla drick-beställningar går vi mot buffén och hämtar mat. Medan vi sitter och äter mat så säger Elias nått om Strattiatella, vilken vissa (mamma) tykte var hysteriskt roligt. Sen kommer bh-tjejen och kollar så att allt ok. Då passar hon på att pilla lite på mammas armband, som hon säger att hon gillar, sedan avslutar hon med att pilla bort ett hårstrå från mammas ansikte..? Under tiden kommer ett par sköna golf-snubbar indragandes. En av dom går rätt in och får en stol mellan benen! Hahahahah. :) Väldigt roligt. Vi avslutar med stora lass av glass!

Kocken

Ha det bra! //Linna

En helt annan typ av boende

"American Best Value", det låter lovande eller hur? Redan vid receptionen möter vi på lite motstånd, bokningen säger att vi fem ska ha en dubbelsäng - känns kanske lite trångt. Nåja det löser sig vi får ett större rum. In genom dörren på rum 216 - här har folk bott före oss. Vi installerar oss. "Men det saknas lite lakan och handdukar". Ner till receptionen för att hämta det. Uppe igen visar det sig att toaletten inte fyller på vatten efter vår första spolning. Ner till recpetionen och vi får med oss managern i spräcklig Hawaii-skjorta tillbaka. "Det här ska gå kvickt att fixa". Men inte, ett par vändor för att hämta reservdelar men det vill sig inte riktigt. Inga problem säger han. "Ni får rummet rakt över korridoren". Puh, frid och fröjd. Nä nu skriker magen efter mat..

Från storstad till småstad

Tall vid tall vid tall vid tall. De första två timmarnas biltur tog oss upp till Columbia. En riktigt amerikansk motorvägsupplevelse, raktsträcka och inget annat att titta på än tallarna vid sidan av vägen. En vägarbete gjorde att vi fick njuta av just vägen några extra minuter i en skön bilkö.

Andra halvan av resan mot Clayton blev betydligt mysigare. Vägen blev smalare och smalare, husen färre och färre och kyrkorna allt fler. Backe upp och backe ner snart blev Smoky Mountain synliga i horisonten.

Sista biten fram mot målet passerade en hel del intressanta små byar där tiden verkade ha stått still. Man undrar lite vilken typ av liv folk lever där i hammocken på sin veranda? Hur som helst så känns den här biten av resan verkligen som att vi har kommit ut på den amerikanska landsbygden på riktigt - Red neck country kan man nog kalla det.

Framme i småstaden, nu ska vi bara hitta motellet.

En sista frukost

Fredag morgon och det var dags att packa in oss i bilen för avfärd mot Clayton, Ga, för den stundande forspaddlingen. Alla prylar på plats i bagaget (tack vare att J tog med sig ett par av våra resväskor hem till sig) och iväg till frukoststället som alla var överens om skulle få vårt sista frukostbesök för den här knappa veckan i Charleston - Dennys så klart. På väg in köpte Sofia morgontidningen i en liten automat. Hela framsidan och en stor del av insidan i tidningen handlade så klart om Michael Jackson och hans liv. Intressant läsning i väntan på att frukosten skulle komma in. Det blev den vanliga blandningen av french toast, burttios med frukostfyllning och english muffin.

Full tank i Suv:en och full fart mot Clayton.

Hemmamiddag med Johan och ett saknat hus

Ikväll kom Johan förbi och käkade middag med oss. Han hade ordnat en hel påse med stora fina räkor. Vi hade fixat kött, sallad, vin och efterrätt (Ben och Jerry vad annars?). Enkelt, snabbt och otroligt gott. Som förrätt hade Linna gjort bruschetta.

Teven har stått på i bakgrunden under middagen och där har Michael Jackson-kondoleanserna pågått hela kvällen blandat med ett flertal av hans gamla videos. Som sagt det känns tomt och lite konstigt trots allt. Det här blir ett till sånt där tillfälle när man om flera år kommer att komma ihåg exakt vart man var när nyheten om Michael Jacksons död kom.

Annars är ju det här sista kvällen i det här huset. Inte utan att vi kommer att sakna det lite. Man har liksom börjat känna sig hemma här i kvarteret. Men här vilar inga ledsamheter, imorgon bitti drar vi iväg mot Clayton, Georgia där vi ska bo på motell i morgon natt för att kunna komma utvilade till forspaddlingen på Chatooga river på lördag morgon.

Floden vi ska åka på då är samma som användes i den gamla filmen "Sista färden", ingen särskilt munter film skulle nog de flesta som sett den säga. Men vi har goda förhoppningar om att få en trevlig utflykt.

Vi badar och King of pop går ur tiden

Tog bilen ner till Island of Palms för att tillsammans med Johan ta ett sent eftermiddagsdopp. På vägen dit fick vi lite regn på oss men det var inget som avskräckte. Full fart mot stranden bara! På väg in på parkeringen får vi se ett för oss svenskar något ovanligt polisingripande. Två tonårstjejer som ser ut som helt vanliga skötsamma tjejer som är på semester med sina föräldrard blir försedda med handbojor av den lokala polisen. Undrar just vad dom kan ha gjort för något - mord?

Vi drar ner på stranden och ungdomarna hinner just hoppa i när det börjar åska och regna. Bara att vända upp till pakeringen och ett skyddande tak. Just då dyker Johan upp och berättar att Michael Jackson har dött (fyratiden lokal tid i Los angeles). Inte för att vi är några större fans men det är inte utan att det känns väldigt märkligt när en sån person som alltid har funnits nu har gått ur tiden. Rest in peace är väl det enda man kan säga. Och nu kan vi se fram emot ett gäng minnesprogram och i radion här har vi redan fått Jackson-låtar non stop på vägen hem.

En munsbit av något slag

Shoppingen tog på krafterna och näringen från frukosten var förbrukad. Här gäller det att ladda in lite kalorier för att orka med det planerade eftermiddagsdoppet. Mackor med kalkon, skinka, ost, majonnäs och senap. Läsk och vatten till det och vips är man redo för nästa aktivitet.

Shop until you drop!

Tanger Outlet. 90 butiker - hurra! Här skulle man kunna tillbringa några timmar utan problem. Och det var just vad vi gjorde. Lugnt och skönt inte så mycket folk alls. Värmen gjorde väl att folket är på stranden istället. Bra för oss. Kalsonger, strumpor, klänningar, toppar, sandaler, t-shirts och basketskor var några av fynden. My good this place really got everything you need for a price you can afford. Utom möjligen Hush Puppie-butiken där det kändes lite överprisat. Hur som helst, varma och nöjda släpade vi oss ut till bilen och tog oss hemåt.

"Grits are good for you"

Idag stod kusin Johan för frukosttipset. Hominys var målet för resan. Inne i den gamla lokalen med klart europeiska drag serverades bra amerikansk frukost. Bestämde att hörsamma ställets devis om att Grits are good for you (grits är den lokala specialiteten som mest går att likna vid polenta) och beställde just det i kombination med ägg, toast, korv och kaffe. Andra i sällskapet tog in en trave pannkakor, någon valde yoghurt med typ müssli och banan. Och två personer satsade på den härliga omletten som innehöll det mesta man kan begära. Kaffe till det? Jajamensan. Och nu var vi toppladdade för att orka med shoppingen.

Red's - ett ställe att räka med

På kvällskvisten dök J upp hemma hos oss. Det tog inte lång stund innan vi kom in på, ja ni vet ju vad...Hungrig! Äta? Var? Efter att jag önskat mig typ Ceasarsallad med typ fisk så dök räkfiskehamnen Shem Creek och restaurangen Red's upp som hetast på listan över tänkbara ställen att inta en skön middag. Kombinationen av sjönära läge, möjlighet att sitta ute och pinfärska små shrimps avgjorde valet.

Att 15-20 minuters väntan lätt blev det dubbla glömde vi snabbt. Under tiden spanade vi såväl fina delfiner som saltstänkta sjöbusar från bryggkanten. Maten var dessutom värd all väntan; en Low Country Boil bestående av räkor, korv, potatis och majskolvar kokt i en lätt buljong smakade finfint. Dags att vända hemåt för ett dagligt parti Pictionary och bloggande. I morgon väntar seriös shopping...

En helt ny karriär

"Hi folks, this is SoGro speaking to U on FM 91.2 Swedish mutual fund's radio and I'm gonna guide you through this beautiful marshes of mutual funds. But first, let me play you some sweet, soothing, soft, sensual music..."

Det långa hornet

Håhå jaja, jag tror det blir regn... Ett annat känt citat från samma kära, dumma, gamla nalle (Puh) är att det nog är: ...dags för en munsbit av något slag. Efter tappra försök, och ett antal U-turns, med GPS:en inställd på Subways retirerar vi och snubblar utmattade in över tröskeln till Longhorn Steakhouse. Burgare och ribs finner sin väg ner i våra svultna magar och allt känns lite bättre igen ;)

See ya' later alligator

Efter frukost på hemmaplan styrde vi kosan mot dagens utflyktsmål: Magnolia plantation and gardens, vackert beläget intill Ashley river. Stället har gått i arv sedan det anlades 1676 och har med andra ord varit vittne till det mesta som hänt i amerikansk i historia inklusive den period då slavar slet hårt på plantagen. Här odlades ris på ena sidan fördämningen, man rensade förra årets risblast och sjögräs, torrlade området, sådde nytt ris och släppte sakta på vattnet från floden, men försiktigt eftersom bottenvattnet var salt. Vartefter åren gick steg salthalten i floden för att till slut bli för hög för risets bästa.

För att bättra på möjligheterna att få se en alligator eller två valde vi att addera The nature boat trip. Innan avfärd spatserade vi över gistna träbroar och redan där stod vi öga mot öga med en livs levande alligator. Vackra blommor och en och annan udda fågel kantade promenaden genom träsket. Väl framme vid båten tar Kapten Don oss på en sväng i det forna risfältet. En hel del intressant fakta, fler fina fåglar och ytterligare två alligatorer.

På vägen tillbaka öppnar sig himlen och regnet slår hårt mot båtens kanvastak. Men vad gör väl det, som svensk har man alltid ett paraply i handväskan. Bah!

Halvnummer

Att halvnummer är ett välbekant begrepp när det handlar om skor är ju knappast en nyhet för någon. Men att jobba med halvnummer när det gäller gatunummer känns ju mer oväntat.

I Charleston fick man ont om gatnummer under förra seklet och då gjorde man helt sonika så att man tryckte in en adress mellan två gamla med följden att det nu går utmärkt att bo på till exempel King Street nummer 190 ½ (bildbevis här intill). Och visst ser det ut som att personen som fick halvnummer även fick nöja sig med en bråkdel av bredden på sitt hus?

Läsk+Läsk=Läsk

I det här landet är läsk ungefär som luft. Det kommer ny hela tiden. Beställer man läsk får man nästan alltid påfyllning gång på gång utan extra kostnad. Tyvärr har dom ännu inte börjat med samma deal för ölen...

Italiensk avslutning på dagen

Kväll=middag. Fick plötslig lust för italiensk mat och Johan visste precis var vi skulle gå. Bocci's downtown Charleston. Vi bläddrade ivrigt i menyn och valde vad vi ville äta. Då kom servitrisen Emma förbi och berättade om dagens special. Pasta med scampi, soltorkade tomater, valnötter, rödlök toppat med getost - jamen dåså. Bara att ändra planen. Och det var tur, riktigt galet gott var det.

Fisk i tank

Eftermiddag med besök på Charlestons akvarium. Här utlovades en pingvinspecial som komplement till det ordinarie utbudet av lokala djur. Men hallå, va var det att skryta med undrar jag. Det satt ett par skrämda stackars pingviner i en hörna och längtade hem. Nåja resten av akvariet var i toppklass. Här fanns vattendjur (och även några såna där långa djur som kryper och som man inte får nämna vid namn för Sofia) från hela den lokala faunan i snygg förpackning. Imponerande akvarium kort och gott.

Ostron och porter

På den välkända, och av kändisar välbesökta, sjömatsrestaurangen Hyman's Seafood damp vi ner vid baren och beställde in ett halvt dussin ostron och två kalla Palmetto Porter - mums! Efter några minuter ansluter även kusin Johan och ytterligare ett dussin ostron landar framför oss på disken. Enkelt och helt i världsklass.

Allt som är gott i en rulle

Morgon=frukost. Ny dag, nytt ställe. Den här gången är det Dennys som får besök. Det här är mer av en diner än Waffle house. Påminner oss om våra frukostar på Empire diner i New York. Maten var bra och servicen perfekt men det som dröjer sig kvar i minnet är trots allt den härliga frukosten som Elias beställer in - Grand Slam Burrito.

Här har man gjort det enkelt för folk - allt man gillar med en amerikansk frukost, bacon, pannkakor, ägg, italiensk korv och sirap inrullat i en burrito. Skitsmart helt enkelt. Inget slafsande med olika tallrikar utan allt på ett ställ. Hatten av för den typen av matinnovationer. Värt att nämna är även French Toast slammern och Avocado-Burriton. Hit kommer vi gärna tillbaka.

Promenad till Grekland

Jag har varnat dig. Det är helt omöjligt att undvika ämnet mat. So here we go again. Vi valde ett väldigt ovanligt transportmedel till dagens middagsställe. Vi tog helt enkelt en promenad. Låter kanske inte så konstigt men häromkring är det rejält ovanligt. Dit gick utmärkt. Ljust ute och vi mötte till och med en del motionärer längs vägen till den grekiska restaurangen som ligger bara någon kilometer från huset. Vi noterade några skyltar med alligator-varningar. Kunde inte låta bli att tänka på hur det skulle gå på vägen hem när det skulle vara mörkt. Men tipsen på skylten var tydliga, låt bli att kasta sten på djuret och tänk på att en alligator är väldigt snabb så om det blir aktuellt är det bara att löpa så raskt man kan från den lilla gynnaren.

Hur som helst. Maten? Jo tack det blev lite väntan innan vi fick vårt bord men vi kunde fördriva tiden med att garva åt fiskarna som fanns i restaurangens akvarium. Efter lite väntan kunde en blandning av kött, scampi, potatis, sallad och pilgrimsmusslor finna sin väg ner i våra magar. Det hela sköljdes ner med öl, läsk och vatten. Nej det var inte så att allt detta blandades på en tallrik utan detta var mer av en sammanfattning av fem personers individuella beställningar.

Nej vi är inte i Washington ännu tack och lov

Läste just Aftonbladet och såg att det för bara några timmar sedan har varit en stor pendeltågsolycka i Washington. Fyra döda och 70 skadade - riktigt läskigt. Inte för att vi var på tåget eller ens i närheten men visst känns det tillräckligt nära eftersom vi är på väg dit inom några dagar för att man ska stanna upp och fundera lite. Text och bild från om olyckan finns här.

En söt Happy hour

Det hör till att man måste hitta ett sätt att brygga över från dagens aktiviteter till kvällens. Vi kallar det för Happy hour. Efter att ha letat förgäves efter korkskruven igår så fick vi efter dagens besök på Wal Mart chansen att öppna det som vi trodde var en flaska rosé-vin. Att det stod på etiketten att det skulle smaka lite fräscht av jordgubb borde gjort oss misstänksamma. För gisses vad det där vinet smakade jordgubbe, zinfandel - skulle inte tro det. Det här "vinet" måste vara bryggt på jordgubbsrens. Var tvungen att ta fram en burköl för att få ner sockerhalten till en mer acceptabel nivå.

Delfiner och kaffe

På väg hem från stranden så stannade vi vid fiskehamnen för att kolla på alla båtar, men när vi kommer till båtarna så ser vi inte bara båtar och pelikaner, utan DELFINER också!! :] Det var två eller tre vuxna delfiner, och en liten baby-delfin! Den lilla var så hiiiiimla söt.


När vi hade kollat klart på delfinerna så åkte vi till Starbucks och drack frappuccino/kaffe, det var smaskens.//Linna