Backe upp och backe ner på väg norrut

Kompassen pekar norrut, cruise-kontrollen är påkopplad och ur högtalarna flödar country-musiken. Gissningsvis är musiken densamma till alla låtarna det är texterna som skiljer. Eller skiljer och skiljer temat känner man igen. Pojke som trivs med att komma från enkla förhållanden i en liten stad på landet. Eller så är det klassiskt boy meet girl med efterföljande bröllop. Utanför rutorna är naturen helt fantastisk, de grönklädda bergen och kullarna sträcker sig i alla väderstreck och vägen klättrar ömsom rakt upp i himlen och ömsom rakt ner i dalgången. Landskapet påminner starkt om södra Europa, kanske Italien eller Grekland, men mycket grönare.

Under dagen kommer vi att åka igenom områden med olika specialteter när det kommer till odling. Vi började bland äpplen, fortsatte via persikor, till vindruvor och majs. På persikodelen av resan stannade vi till vid ett av alla de skjul vid sidan av vägen där lokalodlad frukt och grönt såldes och Sofia köpte lite persikor att ha med på färden norrut.

Efter några timmar planade terrängen ut och det blev en mer typisk landsbygdsmiljö med gårdar och odlingar som avlöste varandra. Kändes lite Skåne eller möjligen Danmark.

Även om frukosten var stadig börjad det kurra lite i magarna framåt femtiden och vi bromsade in i Salem (kändes som lite hemtrakter även om miljön inte ens påminde om norra Botkyrka), där hittade vi Omelette Shoppe. En till sån där härlig kedja med ett stabilt utbud av mat för alla smaker men här fanns det en liten twist - omelett. Och just omelett var det några som provade som alternativ till det allmänna socker- och fettintaget som kan vara lite för stort om dagarna. Passade också på att ge bilen lite påfyllning för att även den skulle orka de sista två timmarna. Klockan slår 7.30 på kvällen och vi landar i Waynesboro precis vid foten av den bergsväg vi ska ut på imorgon bitti. "Days Inn, där måste det finnas plats för oss".

En våffla för mycket

Efter att ha checkat ut från Best American Value och vår lille vän i hawaii-skjorta hade vinkat farväl tog vi en frukost på Waffle House. För att få lite varierad kost körde vi på enbart våfflor idag. En total beställning på tolv stycken fick till och med den rutinerade personalen att se lite fundersam ut. Och att försöka sätta i sig tre våfflor per person visade sig vara en lite för tuff uppgift för oss. Vi blev tvugna att lämna lite mat efter oss på tallrikarna och det hör inte till vanligheterna i det här gänget. Fulltankad bil, gps:en inställd på nordligare breddgrader och iväg det bar i riktning mot Charlottesville, Virginia. En ungefärlig tripp på 400 miles.

Från storstad till småstad

Tall vid tall vid tall vid tall. De första två timmarnas biltur tog oss upp till Columbia. En riktigt amerikansk motorvägsupplevelse, raktsträcka och inget annat att titta på än tallarna vid sidan av vägen. En vägarbete gjorde att vi fick njuta av just vägen några extra minuter i en skön bilkö.

Andra halvan av resan mot Clayton blev betydligt mysigare. Vägen blev smalare och smalare, husen färre och färre och kyrkorna allt fler. Backe upp och backe ner snart blev Smoky Mountain synliga i horisonten.

Sista biten fram mot målet passerade en hel del intressanta små byar där tiden verkade ha stått still. Man undrar lite vilken typ av liv folk lever där i hammocken på sin veranda? Hur som helst så känns den här biten av resan verkligen som att vi har kommit ut på den amerikanska landsbygden på riktigt - Red neck country kan man nog kalla det.

Framme i småstaden, nu ska vi bara hitta motellet.